Jag är på väg till jobbet i Stockholm. Eftersom jag är en rätt så blödig person brukar jag lämna familjen med blanka ögon, om jag ska vara borta mer än en natt. Inte så imorse, jag kände mig helt tuff och mest glad över att få träffa arbetskamraterna igen. Min treåring var dock lite orolig och förklarade att jag måste gå försiktigt så jag inte halkar och slår huvudet, där i Stockholm. Och så visade han hur jag skulle gå, med lite böjda ben och liksom smyga mig fram.
Så omtänksamt.
Sen lunchade brorsan och jag på ett café. När jag skulle betala skumrakten som lillebror ville ha (30 år gammal men alltid småsyskon), hittade jag dotterns små vantar som jag glömt i jackfickan.
Då kom det en tår i alla fall, inte så tuff ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar