Min moffa var en sån. Han kunde aldrig förstå riktigt att han var så gammal. ”jag är inte gammal, bara till åren kommen”, sa han ofta, och skrev sin ålder baklänges om det gjorde honom yngre. Mitt äldsta barn, min son, är den enda av barnen som han träffa honom innan han gick bort. Min fammo levde också när Wellington var liten, men hon var dement och bodde på äldreboende. Wellington har sin gammelmoffa lite som en role model för hur han skulle vilja vara. En som står upp för det han tycker fast andra tycker annorlunda, och som står på de ”svagas” sida. En reko människa helt enkelt. Det är så fint tycker jag, att min son kan tänka ”vad hade gammelmoffa gjort i den här situationen”, och få vägledning av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar