Är det vår nu?

Det har börjat lukta utomhus, dofta i vissa fall, och stinka i andra. Men det är säkra vårtecken- när det börjar lukta något utomhus igen. 

Vi har råkat göra några roliga saker på senaste; gått på dockteater, varit på Uppsala SciFest, shoppat på akvarieloppis och löst Bamsemysteriet på slottet. Tittat på tårtslaget på TV4 och bakat egen tårta (på en måndag- urhärligt att piffa upp måndagar med något skoj).  

Alltså livet återvänder känner jag så snart ljuset gör detsamma. Och snart är det påsklov och vi åker till Vittangi. Längtar så himla mycket!

Alternativen

Bläddrar genom bilder och blogginlägg från vår resa 2015-2016. Känner att det börjar bli dags igen. Det är inte humant att jobba jobba jobba, ha pyttelite semester och sen tro att man ska orka jobba jobba jobba igen och vara lycklig med det. Det verkar som att jag måste få ha lite annorlunda liv då och då, annars blir jag sur. I år ska vi till Carlo’s syster i USA på höstlovet, men året efter tänker jag, 2019, då ska vi ta en långresa igen. 

Så vad kan vi göra? Om skolan accepterar det så kan vi hemskola barnen i några månader, och om mitt jobb accepterar det så kan jag jobba på distans. Eftersom jag har barn så får jag jobba deltid. Då kan vi vara borta kanske från jullovet och fram till mitten på mars. En repris så sist, Thailand, NZ, Sydney kanske.

Men vill vi göra sånt så behöver vi tänka på att inte bo för dyrt. Det var ju en av de stora fördelarna i byn, det var lätt att spara pengar. 

Den stora tröttheten

Jag är så trött, så innerligt trött så många av mina vakna timmar just nu. Och det är inte för att jag sover för lite. Och semestern tog kust slut. 

Det kan vara mörkret, att jag blivit äldre, att jag har tre barn och heltidsjobb, att vi aldrig har barnvakt, att jag äter fel, tränar för lite, oroar mig för mycket eller vad det nu kan vara. Men mest tippar jag på mörkret. Behöver sol! Men resa har vi inte råd med om vi ska köpa boende. Ah, dessa livets lyxproblem vi har här i västvärlden.

Gonatt.

Årets

Årets snöskulptur som pappa har gjort (med god hjälp av snötramprare och annat löst småfolk), blev ett lejon. Ståtligt, med krona och allt. Varje år låter folk också sina hundar kissa på skulpturen. Det är verkligen hål i huvudet, men många människor är inte så kloka som jag skulle önska. 

Ännu opinkad.

Nu ska jag dra till sporthallen i byn och hålla det tredje HIIT-passet denna jul. Ikväll är det sportklubbens medlemsfest också. Det blir kul!