Höra till

Det är kanske dumt, men jag måste erkänna att när jag bodde i förorten så kände jag att det bara var en mellanlandning. En plats att bo på som låg närmre jobbet än grannstaden jag bodde innan dess. Jag skulle aldrig skaffa barn där i förorten, men det gjorde jag. Och det gick fint. Jag har haft grymma vänner att umgås med. Många av dem kommer från samma del av landet som jag, men vi hittade varandra i vänskapen först när vi flyttat söderut. En av mina barndomsvänner bodde i en annan del av Stockholm, och min syster också. Så jag hade det inte ensamt precis. Men som jag skrev tidigare så rörde jag mig i vardagen mest i min förortsby, och där kände jag aldrig att jag hörde till. Det var säkert för att jag inte gav det en chans, eftersom min mening inte var att stanna särskilt länge. Det blev fem år. Mitt äldsta barn började på förskolan där. 

Men. Livet i lägenhet efter att jag fick barn kändes alltid så konstlat. Som uppvuxen i villa saknade jag att kunna gå ut och skotta snö, bära in ved, gräva grus. Barnen kan vara med, vi kan jobba tillsammans och göra saker som är på riktigt (missförstå mig rätt). I förorten blev det mycket utflykter till roliga platser, eller till parken. Det var också fint, men kändes inte riktigt som jag. Nu har vi ju inte tänkt bo i byn i mer än ett år. Så jag hoppas att dit vi flyttar efteråt blir en plats där jag kan känna mig hemma, vilja höra till. Inte kännas som en mellanlandning. Jag vill inte bo "in transit".

Byn och jag har varit separerade i halva mitt liv, så möjligheten finns ju att bandet som knutit mig hit i alla dessa år inte finns kvar. Långsamt knutits upp utan att jag märkt det. Ännu har jag inte hunnit känna efter så mycket, jag har haft fullt upp med att gräva grus.