Årets

Årets snöskulptur som pappa har gjort (med god hjälp av snötramprare och annat löst småfolk), blev ett lejon. Ståtligt, med krona och allt. Varje år låter folk också sina hundar kissa på skulpturen. Det är verkligen hål i huvudet, men många människor är inte så kloka som jag skulle önska. 

Ännu opinkad.

Nu ska jag dra till sporthallen i byn och hålla det tredje HIIT-passet denna jul. Ikväll är det sportklubbens medlemsfest också. Det blir kul! 

Saffran

Förra året fick jag ett paket fin saffran från Iran. Det blev aldrig av att använda det då, så nu har jag bakat saffranslångpannebulla flera gånger. Men ändå tar det inte slut.

 

Så igår bjöd min kusin på saffranspannkaka som är en gotländsk specialitet. Det är jättegott, inte så sött, men ändå som en efterrätt. Man rör ihop ägg, mjölk, socker, salt och saffran, och blandar med färdigkokt risgrynsgröt. Gräddar i ugnen. Är ju superenkelt och ett bra sätt att använda grötrester på också. 

Julen så långt

Vi har haft en ovanligt trevlig, mysig och smaklig julafton och juldag. Juldagen med anledning av dop av lillkusinen, fasters lillgull. 

Barnen var laddade inför att tomten skulle komma, Wellington sa till och med ”jag är så spänd att jag gråter”! Alla vågade sig fram och hämta klappar, t.o.m. Willow själv en gång. 

I Vittangi

Polarexpressen tog oss lugnt och fint (och 1,5 timmar sent) fram till Kiruna. Resan gick väldigt bra och vi sov helt ok för att vars fem pers på tre britsar. Rätt mysigt, lite trångt. 

Mitt älskade Vittangi. Bjöd direkt på värme (-5 grader), kompishäng (kusinen som bor två hus bort), julförberedelser, skidåkning och skridskor för barnen och träning på på sporthallen för Carlo och mig. Winters bästa vän bor granne med mamma och pappa (där vi bor när vi är uppe), Wellingtons bästis bor 1 km bort (vi var grannar när vi bodde här uppe), skridskoplan och skidspåret ligger 2 minuter bort, simhallen och biblioteket 3 minuter och sporthallen 5 minuter. Aktivitetsmeckat. 

Idag har termometern krupit ner mot -20, så vi eldar och förbereder kvällens midvinterblot och väntar på mobbo som har med sig lillkusinen, moster och hennes sambo. Lillkusinens mamma kommer också sen. Hoja vad vi har det bra! 

Tidiga klappar

Tomten svängde förbi hos oss på tredje advent. Det var ju några klappar som tomten inte trodde att barnen skulle kunna få med sig ner på tåget från Vittangi. Snäll som tomten är så lämnades klapparna under granen redan till tredje advent alltså. 

Lyckan var enorm! Willow som är 2,5 fick en käpphäst som Carlo gjort och hon blev superduperlycklig. Hon grenslade den direkt och började rida runt och hojta nihahaha, nihahaha! 

Wellington som är 7,5 hade önskat sig en hoppstylta, och tänk att tomten hade fått brevet som han skickade till moffa så att moffa kunde de skicka vidare till tomten i Korvatunturi. Mind. Blown. Kanske att han låtsas lite men han VILL tro på tomten och det vill jag också. 

Winter Alba som nyss fyllt 5 har aldrig haft en docka så det hade hon önskat sig. Hon har döpt den till Isabella och den är nu en trogen följeslagare i allt hon tar sig för. Hon är lite mer pragmatisk och tackade mig för presenten men tänkte ändå stt tomten på något sätt var inblandad. Kanske slog tomten in paketen i papper och jag satte på snörena? Och var det en röd eller grå tomte egentligen? Grå = den riktiga Vittangi-tomten. 

Och imorgon åker vi norrut med Polarexpressen (nattåget till Kiruna). Längtar!

Åldern

Vad har ålder med något att göra egentligen? Jag börjar förstå det där som jag hört en del äldre människor säga om att de är ”27 inuti men 72 utanpå”. 

Min moffa var en sån. Han kunde aldrig förstå riktigt att han var så gammal. ”jag är inte gammal, bara till åren kommen”, sa han ofta, och skrev sin ålder baklänges om det gjorde honom yngre. Mitt äldsta barn, min son, är den enda av barnen som han träffa honom innan han gick bort. Min fammo levde också när Wellington var liten, men hon var dement och bodde på äldreboende. Wellington har sin gammelmoffa lite som en role model för hur han skulle vilja vara. En som står upp för det han tycker fast andra tycker annorlunda, och som står på de ”svagas” sida. En reko människa helt enkelt. Det är så fint tycker jag, att min son kan tänka ”vad hade gammelmoffa gjort i den här situationen”, och få vägledning av det. 

Julkänslor

Titta på den här mysiga julstaken! Jag har kikat på en variant av denna i en massa år, och nu slog jag till. 

Egentligen behöver jag bara några få pinaler för att det ska kännas som jul. Min adventsstake i gjutjärn från skeppshult, en ljusstake för värmeljus i form av en perforerad gran i oxiderad metall (oklart ursprung) och nu denna ljusstake från Startrading. 

Lite pepparkaksbaksdoft och julmusik på det så är det ganska maxat egentligen. Men vi måste addera människorna jag älskar också, annars går det såklart inte. Vi längtar SÅ efter att få sätta oss på tåget (eller lägga oss, det är nattåg), och äntligen få komma upp till resten av familjen. 

Nästa helg kanske vi hinner åka till syrran och hennes sambo i Huddingeskogarna. De har alltid värsta Disney-granen och julfint hos sig. Kanske göra lite julgodis och fira tredje advent. 

Winter Alba fem år

Nu har vi en femåring i huset! En femåring med ett stort och starkt hjärta, och med ännu starkare integritet. Hon kom med snöstormen och huvudet fullt av svart hår. Hon älskar ”the beach”, när det snöar, och att vara hos mommo och moffa ”för då är jag alltid glad”. Grattis älskade unge! 

Advent

Första advent, det känns i kroppen. Små glimtar av Julkänsla då och då. Jagar barndomens känslor av förväntan och spänning och gemenskap. Bilden nedan skulle kunna vara hämtad i något varmt, grönt land, men det är bara Uppsala som saknar vinterskrud. 

Och sen kom magsjukan, over and out.

Pepparkaksvab

Idag vabbar jag med Winter Alba. Hon var på 5-årskontroll på BVC igår och fick vaccin, så hon var febrig och hängig imorse och fick stanna hemma. 

Hon kände sig dock bättre rätt snabbt så vi har bakat pepparkakor och dekorerat dem. Snart ska vi äta lunch innan vi åker till stan och fixar lite julklappar.

 Jag försöker njuta av vab och andra hastigt påkomna ledigheter, och inte stressa över jobbet. Säkert självklart för många, men jag jobbar på att trivas med det.