Genom-vindrutan-bild.
Vi har gjort tidiga starter på våra långkörningar här i Nya Zeeland. Mycket för att W3 bara kan åka bil om hon sover, annars är det inte kul, vilket hon låter oss veta. Men också för att det känns tryggare att köra när det är lite trafik.
Att vara vaken när ingen annan är det och susa fram i mörkret med månen på himlen och dlmmor som flyter över kullarna. Det är magiskt på något vis. Och lockar fram funderingar över livet. Vilken slump det var att vi träffades, C och jag. För mer än 10 år sedan, på denna ö mitt i havet, på andra andra sidan jorden. Och nu är vi här, med våra tre barn, och susar fram genom vackra dimmiga landskap. C som kom till kalla Sverige och liksom bara gjorde sin grej. Jag beundrar verkligen hans förmåga att hela tiden göra nytt. Nya hobbies, nya jobb, nya vänner.
Alla barnen sover just nu så då blir jag (precis som alla föräldrar tror jag) alldeles fylld till brädden av kärlek till dem. W1 som är så fylld av energi, funderingar och idéer. Som är så omtänksam och som hittar nya kompisar vilken lekplats vi än är på. W2 som blivit en sådan "big girl" nu. En bestämd dam med mycket integritet, som blir häftigt arg och lika snabbt glad igen. Som är rädd för hundar eftersom de har "teeth" och kan bita hennes "muscle" (pekar på huvudet). W3 som är så glad hela tiden och bara vill träna på att stå och gå. Som piper och ylar och skrattar när kvällsbuset är i full gång och som har två små tänder som kikar upp i nederkäken.
Jag är en lyckligt lottad människa, och jag vet om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar