Hembakt

Jag har en kompis som aldrig äter annat än hembakt bröd. Eller jo, Levain-surdegsbröd från bageriet på söder i Stockholm är också ok. Gott är det.

Det händer att jag också bakar bröd, men hänt har detta icke sedan vi flyttade upp. Förrän nu. 

Med detta brödbak följer en liten anekdot:

C (min man): Ska vi göra pizza till middag?

Jag: Nä, det går inte, spisen är ju trasig.

C: Just ja.

Jag: Men då äter vi resten av soppan till middag istället.

C: Ok

Varpå jag i mitt stilla sinne tänker: "Men då bakar jag bröd till soppan, det är ju så gott." 

Så jag sätter igång och gör degen, och sätter den på jäsning och kommer sen på det. Spisen är ju trasig, som vi just sa. 

Tur att mamma och pappa bor nära, så att jag kunde grädda brödet hos dem. Det man inte har i huvvet får man ha i bena. Voi voi, himalan jumala (oj, oj, herre gud). 

Min teori är att jag tänker så mycket på dagarna där jag jobbar på mina vetenskapliga artiklar att sen när jag går tillbaka till mitt "andra" liv så släpper det helt. Alltså HELT.

Det blev ett formbröd i alla fall.