Skidor

Om jag träffar nya människor och vi pratar om var jag är född och uppvuxen så frågar de alltid om jag åker skidor. Och jag förstår dem, varför skulle jag inte, som haft tillgång till det. Många av mina kompisar från "södra Sverige" åker till fjällen för att åka skidor, mest utförs, men även längd.

Jag då?

Utförs? Nej. När jag växte upp åkte vi ibland med skolan, men annars hade vi varken råd eller intresse mer än att det blev någon enstaka gång.

Längd? Mjaaaäeee. Inget fan, mest för att jag har så dålig teknik att jag bara blir irriterad och inte särskilt tränad. Pappa hade visserligen skidåkningskurser för mina syskon och mig när vi var små, men jag fastnade aldrig riktigt för det. Både min syster och min bror åker skidor, men jag spelade fotboll och innebandy, det var mer min grej.

Men på senaste har det gått lite långt i min familj. Pappa har nu börjat ge min man från Nya Zeeland skidåkningslektioner. Min son hävdar att "det är jättekul mamma", och om de nu också ska börja glida runt i spåren, då måste jag ge det en chans. Förresten så är det ju grym träning. Och skidspåret går bokstavligen utanför huset.

Jag gillar löpning annars. Även om tekniken inte är toppen så stör den inte träningen på samma sätt. I måndags var jag ute och lunkade (som i gå, lunka, löp!). Mina leder känns ännu sådär efter graviditet och amning, och så åldern och för lite träning på det. Men en gång i veckan har en annan "nygammal" Vittangibo och jag sagt att vi ska vinterlöpa. Så mycket bättre med någon att träna ihop med.