Absurditeter

Nu har jag kommit till det stadiet att jag ser ut som en seriefigur i kroppen. Magen är absurd, särskilt på kvällen, då står den ut mer än någon annan gång på dygnet. Ser för jäkla kul ut.

Dagarna känns olika, fast de egentligen är rätt lika, med jobb, föris, middag osv. Det beror nog mest på min energinivå för dagen. Ibland känner jag mig hur pigg som helst och ibland skulle jag bara vilja ligga i soffan hela kvällen. Gymmet i byn är tyvärr stängt på obestämd tid sedan slutet på april, men jag tränar hemma; HIIT-pass som jag modifierat och gravidyogapass från youtube. Simmar i Kiruna.

Slutspurten på jobbet är också planerad. Varenda dag är bokad för vad jag ska göra, så att jag säkert ska hinna klart tills jag går på semester. Så där borde jag alltid göra. Är grymt skönt att veta att tiden kommer räcka till.

Vi har också tagit in de små, små bebiskläderna som fanns i magasinet i en plastpåse märkt 50-56. Allt är tvättat, även babyskyddet till bilen, täcke och kudde till lilla sängen, och jag har till och med köpt jättestora bindor som behövs efter förlossningen.

Visst räknar jag med att det kommer att gå bra, men en liten oro finns alltid där; att vi inte får med oss en frisk, levande bebis hem. Jinxar jag det med att självgott tvätta små bebisstrumpor?

Hemska saker händer hela tiden. Men också härliga! När vi läst godnattsaga til barnen hör jag hur de sjunget sin favoritsång tillsammans innan de somnar: "Wafflels, waffles, waffles, hm hm hm hm hm hm!, wafflels, waffles, waffles, hm hm hm hm hm hm!" Jorå, riktiga talanger de där två.

Klockan är kvart i nio på kvällen, det är ljust som på dagen och ännu sju grader varmt. Det är verkligen vår, även om det inte är grönt som i många andra delar av Sverige. Men massor av fåglar har vi här nu; sädgäss, svanar, tranor och ugglor av olika slag som festar på gnagarna som kommit fram under snötäcket. Det känns att naturen sjuder av liv.

Grekland

Det är såklart att jag vet det- flyga är en av de värsta (DEN  värsta?) saken det går att ägna dig åt för att påskynda klimatförändringarna. Ändå gör jag det- både till Stockholm, och som nu, på semester till Rhodos och Grekland. 

Det finns inga ursäkter egentligen. Allt annat jag försöker hålla på med för miljöns skull äts säkert upp av bara en flygresa till storstaden. Jag gör det alltså för att döva samvetet, jag lurar mig själv att det är viktigt. 

De finns andra aspekter med miljöarbete förstås. Som att få i sig själv och sina barn lite mindre giftiga ämnen, återanvända kläder/saker/möbler för att minska trycket på jordens resurser, hushålla med vatten och el, odla smart och minska matsvinnet.

Så ni som också lurar er själva att det här är viktiga grejer kan fortsätta läsa den här bloggen. Ni andra kan boka en flygresa till Grekland.

Unnar dig

Tåget rullar långsamt mot Luleå. Jag ska på en konferens med jobbet, och körde från byn till tågstationen 10 mil bort. Bättre miljöval kunde jag inte uppbåda, eftersom tågtiderna inte gick att få ihop med busstiderna. Det var bara 10 minuter kvar tills tåget skulle gå när jag låste bilen på långtidsparkeringen, lite svettigt. Nuförtiden blir jag dock inte så stressad som förr. Började istället tänka på alternativa planer på hur jag kunde ta mig till konferensen.

Det norrländska landskapet rullar förbi, trollskt svept i morgondimmorna. Vi är bara några stycken här i vagn nummer 2. Stämningen är glad, men lite missunnsam. Medpassagerarna är två kvinnor i 35-40-årsåldern. Den ena har en liten bebis, några månader gammal, och jag hör på deras prat att hon har fler barn därhemma. De pratar om sina familjer, sina män och systrar. De tycker att de drar hela lasset hemma. Deras systrar är unga, dumma och har för fina hem. En av kvinnornas systrar ska gifta sig, och hennes bröllop är för välorganiserat och genomtänkt. "Hon försöker bara slå mitt bröllop", säger en av kvinnorna.

Jag känner igen mig i deras prat, från tider i livet när jag inte heller varit på topp. Försökt rättfärdiga mitt eget liv, och mina val. Sätta ner andra för att själv må bättre. Helst tillsammans med någon annan, så att "vi och de" känslan blir stark. "Vi" mår lite bättre sedan, ett litet tag. Men jag blir så illa berörd när jag hör dem prata, känner hur de känner sig. Det är inte en bra känsla. Men förstås lätt för mig att säga. Jag har två fina barn, jag älskar min man. Vi bor nära många släktingar och vänner, i ett billigt hus i en trygg liten by. Jag har ett roligt jobb, men behöver inte jobba heltid för att vi ska klara oss ekonomiskt. Jag missunnar inte någon någonting, för att jag har det så bra själv. 

Så det är lätt för mig. Men ändå, och utan att veta något om kvinnornas bakgrund, om jag var modig och kunde ta deras svar. Då skulle jag säga till dem att ni är bra som ni är, var inga martyrer, gör det ni gillar istället, var bjussiga istället för missunsamma. Säg inte att din syster inte passar i sin nya hårfärg. Hon tycker ju att hon är fin och att den passar till bröllopsklänningen. Känn dig värdefull, så blir du värdefull för andra. Låt andra veta att de är värdefulla för dig, så blir du behandlad därefter. Säg till din syster att hennes hem är jättesnyggt, och att du verkligen gillar hur hon matchat de lila blommorna i brudbuketten med blommorna på bordet. DET kommer att ge dig en bra känsla.

Ett år

Nu har vi bott i byn i ett år. Vi kom upp i slutet på Augusti 2013. Det har hänt mycket. Dottern har lärt sig gå och säga nej! stopp!!! och hoppa! Sonen har slutat med napp, välling och lärt sig klockan (den är alltid halv sju).

Vi har renoverat huset och trivs jättebra. Jag har disputerat, fått jobb och blivit träningsledare på sportklubben. Min man har börjat fiska, baka surdegsbröd, blivit brandman och tagit över bastu- och kycklingtraditionen på lördagar efter Moffa. 

Vi hade bröllopsfest och vi har haft besök av vänner och familj från när och fjärran. Det har tidvis varit tufft- mörk vinter och hemsk stress inför disputationen. Men nu känns det fint, som snus.

Det är nästan äckligt gulligt i vår del av byn. Barn som springer fritt med massor av kompisar. Getter och höns, potatis och grönsaker. Mommo och moffa, mobbo och snart moster Maja,

Vi hör till. 

Mörkret

Nu har det kommit-mörkret. Ikväll, helt plötsligt märkte jag att gatlamporna är tända, och himlen mörk. Nåja, inte helt. Härliga höst, välkommen!

Vi ska vara borta hela september, i Grekland och tillbaka i förorten. Tömma lägenheten som vi sagt upp. Det blev visst lite längre än en 8-månadersvistelse här i byn. Vi lever det lilla livet här. Min man har börjat fiska och typ blivit bilmekaniker (eget garage- finns tydligen inget bättre). Jag jobbar åt kommunen och är ledare för träningspass.

Vi levde förresten det lilla livet i Stockholm också. Vem gör inte det? Vilken typ av liv är storskaligt? Spektakulärt?

Reflektion

Idag fyller jag 33 år. Tredje gången jag fyller jämnt: 11, 22, och nu 33. 11 år till nästa gång. Värt att fira alltså.

Kaffet var slut på morgonen när jag steg upp klockan 05.00. Men eftersom ett nyöppnat paket ger godare kaffe än ett som varit öppnat ett tag så började dagen bra. Det var soligt också, va, inte så dumt!

På jobbet var det bara två herrar 50 (60?) + och jag, så gammal behövde jag då inte känna mig. Bjöd på bananmuffins med silverströssel som jag bakat till min sons 4-årskalas. Kändes helt rätt.

Sen bjöd min kusin på lunch, hur lyxigt som helst. Vi summerade livet, so far.

Efter jobbet bjöd min man mig på massage (och sig själv bjöd han också), och sen köpte vi med oss thaimat och en tårta (för det måste man ha på kalas tyckte 4-åringen). Vi åt och fikade hos mina föräldrar i byn. Underhållning i form av min brors kompis som kom förbi.

Många grattishälsningar och telefonsamtal.


Det är kul att fylla år!

Fantasy

När jag läser är det oftast antingen populärvetenskapliga tidningar, eller fantasyböcker. Det kan ju tyckas som en motsägelse. Vetenskapligt lagd (med doktorsexamen för tusan!), men älskar att läsa om sådant som jag vet inte finns i verkligheten.

Jag trodde på tomten så länge som möjligt, och jag älskar att min son inte vet om att krokodiler finns på riktigt, men att drakar inte gör det. Jag tror tyvärr inte på Gud eller spöken eller något "övernaturligt", fast jag skulle vilja om jag kunde. Genetiken har väl sagt sitt i den frågan.

Så i alla fall, igår kom de två sista böckerna i serien "The mortal instruments" som jag beställde förra veckan. Plöjdags!

Ett hållbart samhälle

De flesta av oss vill nog att vi och våra eventuella barn, barnbarn, syskonbarn, och kanske även människor vi inte känner ska kunna leva väl på jorden. Det pratas mycket om tillväxt, och att den ska öka dessutom. På det sättet bidrar vi ännu snabbare till att förstöra för oss själva och andra som lever här på vår blå planet.

Jag tror att människor är rädda för att få sämre liv om vi förändrar vårt sätt att leva på. Som att lycka ligger i att köpa en ny bil var tredje år eller att äta kött varje dag. Det finns andra sätt att  ha det på, som att dela på en bil i ett kooperativ, eller att byta saker med andra för att få sina behov tillgodosedda. Vill jag ha nya gardiner eller byxor så kan jag byta med någon annan. Ett sånt här samhälle skulle dessutom skapa mer gemenskap mellan människor, och öka känslan av mening och livskvalitet enligt forskningen. Läs mer på detta tema i tidningen EXTRAKT.

Det är vårt ansvar att göra något tycker jag, vi som bor i den rika delen av världen. Om vi kan visa att det går att leva hållbart utan att för den skull få sämre liv så kanske det sprider sig.

Jag är skadad

Vi var på idrottsföreningens medlemsfest under mellandagarna, kul att komma ut, det var det. Mindre roligt var att dottern inte kunnat somna ordentligt medan vi var borta den här gången. Äsch, det var värt det i alla fall.

Jag träffade och pratade med många som jag varken sett eller pratat ordentligt med på flera år, och några som jag aldrig träffat förut för den delen. En gammal klasskompis och jag kom att prata om bland annat min blogg. Han menade på att en del av det jag skriver låter akademiskt, och kanske inte går att förstå för alla som läser det. Min mening är ju att alla som läser vad jag skriver ska kunna ta till sig av det som de tycker är intressant.

Det är här jag kommer in på min skada. Alla är vi ju formade av den miljö vi lever i. Vår uppväxt, vårt arbete, våra studier och dem vi lever ihop med. Man blir som man umgås helt enkelt. Det finns många saker som jag tar för givet, eftersom det är sådant som i min värld är så självklart.

Som att toy är samma sak som tuggummi och att kiwi är en fågel och en frukt, båda bruna och håriga. Som varför man ska välja ekologisk mat, att mycket av det vi kan köpa i affärerna både kan vara skadligt för oss och för miljön, att klimatförändringarna är orsakade av människan, vad klimatförändringarna egentligen ÄR osv.

Vad jag vill förmedla i det här inlägget är alltså att jag försöker skriva på ett sätt som alla kan förstå, men om jag inte alltid når fram så skyller jag på min uppväxt, haha. Nejdå, men jag tränar på att bli bättre!

Julstjärnan

Vinden i det här huset är fylld med fynd. Titta på den här julstjärnan till exempel.

I min värld är det svåröverträffat att kunna använda gamla grejer. Det jag gillar med gammalt är att;

1) det finns inte att få tag på (så lätt) längre = ovanligt
2) det är miljövänligt och sliter inte på jordens resurser = gott samvete
3) det finns en historia = kontakt med människor som inte längre finns bland oss.

Både materiellt och känslomässigt berikande.

Surdeg-update

Nu har vi bakat med surdegen för första gången. Det varken ser ut eller smakar som det vi brukade köpa i förorten, men gott ändå. Så tillfredställande att baka eget.

I självhushållningsväg har vi chans att odla vår egen potatis, plocka våra egna lingon, blåbär och hjortron, fiska i alla fall en del fisk och allt älgkött vi behöver får vi av pappa. Är det någon som har tips på annat som är "värt" att göra/odla själv? Morötter, funkar det bra så här långt norrut? Lök? Hur gör folk med ved? Vi har ju bastu varje lördag, så det går åt en del ved. Däremot har vi ingen kamin inomhus- ännu, men kanske till våren.

Om vi gör allt det har vi möjlighet att leva ännu lite billigare, och behöver inte sälja våra själar för att få in pengar till vår dyra livsstil. Bra plan va?!

Morgonmänniska

Stiga upp innan alla andra. Det är mörkt, både kaffet och himlen. Jag gillar verkligen morgonen, helst när jag får vara själv. Gärna slå på datorn och börja jobba också, liksom smyga igång dagen. Det känns inte som jobb då på morgonen, mer som ett intresse, det som gjorde att jag började med forskning från första början. 

I ärlighetens namn händer det sällan nu när jag har småbarn, att jag stiger upp innan alla andra. Nu är sova guld och jag tar vara på varenda minut. Fast snart är lillisen ett år och jag kan kanske börja lita på nattsömnen igen.

Förresten, tänk vad coolt jag som 15-åring skulle ha tyckt att mitt liv är nu. Kanske inte barnen, jag skulle inte ha några barn bara satsa på karriären. Tonåringars omogna ideer. Men annars, rest runt på en massa platser, ihop med värsta snygga och coola killen, doktorerar.

Sånt här sitter jag alltså och funderar på på morgonen. När annars liksom?

Kontoret

Kontoret är kanske det rum i huset som är minst klart. Det finns bara ett skrivbord och en dagbädd. Dagbädden vikarierar som nattbädd också eftersom WA (dottern) vaknar på nättterna och hotar att väcka W (sonen). Men utsikten från kontorsfönstret är det inget fel på.

Jag kom som sagt hem igår, och då hade vintern verkligen kommit till byn. Igår morse var det tydligen minus 17 grader. Idag blidväder och lätt snöfall.

Stockholm var sig likt, men jag hade ovanligt roligt. På tordagen höll jag en föreläsning på KTH om miljöproblem orsakade av industrier. Disputation och efterföljande fest på fredagen, första glaset champagne intogs kl 12.30. Sen blev det bara bättre. Jag tappade min telefon och det var väldigt jobbigt och dramatiskt. Men när jag kom hem till min kompis klockan två på natten så hittade jag den i min ryggsäck. Det var alltså inte telefonen som var borta- det var jag. 

På lördagen körde vi racer-shopping på stan och jag köpte band som vi ska ha till vår bröllopsfest i sommar. På Kreatima köpte jag pyssel till barnen för ett presentkort som min systers sambos föräldrar gav oss när vi körde vår snabbis i stadshuset i april i år. Vi hann till och med träna och basta innan kvällens festligheter som bestod av hämtmat (Thai), vin och en massa roligt prat.

På söndag sov jag till 10.30, jag vet inte när det hände senast, helt ovan. Sen åkte vi till Uppsala och hälsade på flera kompisar, och en liten bejjja som var så söt att jag ville äta upp henne (vi ska inte ha fler barn, vi ska inte ha fler barn... =)

Eftersom jag hade sovit så länge på morgonen kunde jag inte somna på kvällen utan läste min bok "City of bones" (som blivit film) ur serien "The mortal instruments". Älskar såna böcker, jag är kanske inte rätt målgrupp (tonåringar?), men det säger väl en del om vilken typ av person jag är.

Hela måndagen var det möte med forskingsprogrammet som betalar min lön. Spännande forsking och intressanta diskussionen hela dagen och kvällen. Lite trött blev jag ändå av att sitta och lyssna på föredrag hela dagen- det var längesen jag pluggade och satt på föreläsningar stup i kvarten.

Dagen efter, hotellfrukost och så hemåt igen. 

Rötterna

Det känns fint, att ringa till BVC och minnas att hon som svarar hade en husvagn bakom sitt hus med marsvin i. Jag köpte nog ett och annat lurvigt djur av henne.

Att gå på cirkelträningen, och prata med mamman till en av killarna som min kompis och jag hängde med i replokalen efter att unkan (ungdomsgården) stängt på fredagar. En gång satt min kompis föräldrar i mina föräldrars kök när vi kom hem därifrån mitt i natten. Det här var innan mobiltelefonernas tid så ingen visste var vi höll hus.

Att gå på konsum och få en kram av en annan kompis mamma för att hon tycker att det är mysigt att jag flyttat hem igen.

Att sitta på kökssoffan i moffas hus och se någon av mina fyra klasskompisar som bor i samma del av byn gå förbi.

Att livet som är nu fylls på med minnen från förr.

Trädets krona och rötter på samma plats.

Jag fryser

Jag har just gjort upp en eld och sitter här med yllesockar på. Om det var härligt varmt höstväder förut så är det nu det omvända. Regn, bara några plusgrader, och kylan kryper in under kläderna. Löven flyger omkring i vinden, strösslar livet. Det kom faktiskt lite snöblandat regn igår, så vi skyndade oss att plocka upp potatisen som vi fått till skänks av en god vän till mina föräldrar. 

Den här tiden på året fryser jag som mest, men så snart snön kommer blir det varmare igen. Det kan ju låta underligt, men det beror kanske på att jag klär mig varmare och att vi drar på värmen i husen.  

Det värsta i frysningsväg var ändå när jag bodde på Nya Zeeland. Där har de inte ens varmt inomhus, så då fryser man konstant på vintern. De vill att man sparar vatten eftersom de har vattenbrist på ön, men jag tog ofta otillåtet långa duschar bara för att värma mig. Hugaligen, kalla och fuktiga sängkläder hade vi också. Elfilt är det enda som hjälper mot det, livsfarligt förstås, men o så skönt.  

Min moffas gamla bil, strösslad med löv. Vi ska inte bara bo i hans hus utan kör hans bil också, fast den har vi faktiskt köpt till skillnad mot huset. Det är en 245:a från 1993, en av de sista modellerna som man faktiskt kan skruva i själv.

Höstuppstart

Hösten har börjat visa sig här i norr. Det blåser kallt vissa dagar och knotten bits inte lika mycket längre. Som ung drömde jag om att cykla till universitetet i kjol, kappa och varma strumpbyxor med en tjock halsduk fladdrande bakom mig. Det var nog en av mina första drömmar, en som infriades, och det var precis lika härligt som jag hade föreställt mig.  

Det bästa med hösten, för en plugghäst som mig, har länge varit att skaffa nya pennor, skrivblock, pärmar och almanacka och ta tag i nya spännande uppgifter. I år är det dags igen. Jag börjar jobba i andra veckan i september, och almanackan är beställd. Nu ska jag i och för sig jobba på distans och inte ha kollegor att dricka kaffe med. Jag får gå upp till pappas ateljé fem minuter bort istället.

Jag kommer att åka till jobbet nån gång då och då, första resan är redan bokad. Miljöboven i mig bokade flyg, det var billigare och går så mycket snabbare. Jag ser fram emot att få träffa alla kollegor och vänner, och göra de där sakerna som jag säkert kommer att sakna vid det laget. Som att dricka en latte och äta god sushi. Som när jag brukade åka till byn, fast tvärtom.

Höra till

Det är kanske dumt, men jag måste erkänna att när jag bodde i förorten så kände jag att det bara var en mellanlandning. En plats att bo på som låg närmre jobbet än grannstaden jag bodde innan dess. Jag skulle aldrig skaffa barn där i förorten, men det gjorde jag. Och det gick fint. Jag har haft grymma vänner att umgås med. Många av dem kommer från samma del av landet som jag, men vi hittade varandra i vänskapen först när vi flyttat söderut. En av mina barndomsvänner bodde i en annan del av Stockholm, och min syster också. Så jag hade det inte ensamt precis. Men som jag skrev tidigare så rörde jag mig i vardagen mest i min förortsby, och där kände jag aldrig att jag hörde till. Det var säkert för att jag inte gav det en chans, eftersom min mening inte var att stanna särskilt länge. Det blev fem år. Mitt äldsta barn började på förskolan där. 

Men. Livet i lägenhet efter att jag fick barn kändes alltid så konstlat. Som uppvuxen i villa saknade jag att kunna gå ut och skotta snö, bära in ved, gräva grus. Barnen kan vara med, vi kan jobba tillsammans och göra saker som är på riktigt (missförstå mig rätt). I förorten blev det mycket utflykter till roliga platser, eller till parken. Det var också fint, men kändes inte riktigt som jag. Nu har vi ju inte tänkt bo i byn i mer än ett år. Så jag hoppas att dit vi flyttar efteråt blir en plats där jag kan känna mig hemma, vilja höra till. Inte kännas som en mellanlandning. Jag vill inte bo "in transit".

Byn och jag har varit separerade i halva mitt liv, så möjligheten finns ju att bandet som knutit mig hit i alla dessa år inte finns kvar. Långsamt knutits upp utan att jag märkt det. Ännu har jag inte hunnit känna efter så mycket, jag har haft fullt upp med att gräva grus.

Bor du också i byn?

Jag har flyttat från Sveriges största stad till ett litet samhälle. Det får mig att tänka på vad det är som kännetecknar byalivet. Jag kommer att handla mat på samma affär, träna på samma gym, gå på samma bio, restaurang och fik. Dag efter dag, månad efter månad. För det finns inget att välja på.

I stan handlade jag på samma affär, tog samma väg till jobbet och hängde på samma gamla gym. Dag efter dag, månad efter månad. Trots att jag kunde välja annat. Jag valde det som låg närmast, var enklast. Precis som i byn. Kanske är det därför jag aldrig känt mig riktigt hemma i storstaden, för att på nåt sätt har jag alltid bott i min egen lilla by. Man kan ta kvinnan från byn men inte byn ifrån kvinnan? Det här med valmöjligheterna som staden erbjuder har känts roligt och spännande. Men i praktiken har jag bara utnyttjat det i undantagsfall, när det varit dags för utflykt eller nån kommit till stan för att hälsa på.

I stan tar det (trots att jag ofta väljer så att säga närodlat) en viss tid att ta sig någonstans, för att göra någonting. Jag vill inte glömma att ta med mig nåt viktigt, som börsen eller tunnelbanekortet. Är barnen med blir det hela ett litet projekt. I byn ligger allt fem minuter bort. Bion? Fem minuter. Mataffären? Fem minuter. Mommo och moffa? Fem minuter. Badet/gymet/bibblan? Två minuter. Ja ni ser.

Det tråkigaste med att flytta är förstås att lämna alla vänner. Vänner som jag gärna projekterade för att träffa. Som jag inte orkade träffa lika ofta som jag hade velat. 

Jag kommer säkert att sakna den där valfriheten, även om den bara utnyttjades ibland. Här i byn är det bio en dag i veckan, fiket är öppet ibland. Det går inte att googla fram öppettiderna, bara att åka dit och kolla. Är det stängt så åk hem och koka kaffe istället, och bjud in grannen. Det tar bara fem minuter.