Unnar dig

Tåget rullar långsamt mot Luleå. Jag ska på en konferens med jobbet, och körde från byn till tågstationen 10 mil bort. Bättre miljöval kunde jag inte uppbåda, eftersom tågtiderna inte gick att få ihop med busstiderna. Det var bara 10 minuter kvar tills tåget skulle gå när jag låste bilen på långtidsparkeringen, lite svettigt. Nuförtiden blir jag dock inte så stressad som förr. Började istället tänka på alternativa planer på hur jag kunde ta mig till konferensen.

Det norrländska landskapet rullar förbi, trollskt svept i morgondimmorna. Vi är bara några stycken här i vagn nummer 2. Stämningen är glad, men lite missunnsam. Medpassagerarna är två kvinnor i 35-40-årsåldern. Den ena har en liten bebis, några månader gammal, och jag hör på deras prat att hon har fler barn därhemma. De pratar om sina familjer, sina män och systrar. De tycker att de drar hela lasset hemma. Deras systrar är unga, dumma och har för fina hem. En av kvinnornas systrar ska gifta sig, och hennes bröllop är för välorganiserat och genomtänkt. "Hon försöker bara slå mitt bröllop", säger en av kvinnorna.

Jag känner igen mig i deras prat, från tider i livet när jag inte heller varit på topp. Försökt rättfärdiga mitt eget liv, och mina val. Sätta ner andra för att själv må bättre. Helst tillsammans med någon annan, så att "vi och de" känslan blir stark. "Vi" mår lite bättre sedan, ett litet tag. Men jag blir så illa berörd när jag hör dem prata, känner hur de känner sig. Det är inte en bra känsla. Men förstås lätt för mig att säga. Jag har två fina barn, jag älskar min man. Vi bor nära många släktingar och vänner, i ett billigt hus i en trygg liten by. Jag har ett roligt jobb, men behöver inte jobba heltid för att vi ska klara oss ekonomiskt. Jag missunnar inte någon någonting, för att jag har det så bra själv. 

Så det är lätt för mig. Men ändå, och utan att veta något om kvinnornas bakgrund, om jag var modig och kunde ta deras svar. Då skulle jag säga till dem att ni är bra som ni är, var inga martyrer, gör det ni gillar istället, var bjussiga istället för missunsamma. Säg inte att din syster inte passar i sin nya hårfärg. Hon tycker ju att hon är fin och att den passar till bröllopsklänningen. Känn dig värdefull, så blir du värdefull för andra. Låt andra veta att de är värdefulla för dig, så blir du behandlad därefter. Säg till din syster att hennes hem är jättesnyggt, och att du verkligen gillar hur hon matchat de lila blommorna i brudbuketten med blommorna på bordet. DET kommer att ge dig en bra känsla.

Skogsinspiration

Det ser inte bättre ut än att jag blivit en sån där förälder som bara "kom igen barn, nu plockar vi bär i skogen och svettas och slåss med myggen- det är roligt och mysigt!" 

Och faktiskt menar det. 

Som barn var jag ute i skogen med mina föräldrar, mycket och ofta. Det var inte alltid jag uppskattade vistelserna. Särskilt inte hjortronplockning; alltid varmt och en sjujäkla massa mygg. Men uppenbarligen faller äpplet inte så långt från trädet osv. 

Mamma och jag brukade under de där slitigaste timmarna i skogen prata kläder och heminredning. Det var ett bra sätt att få tankarna på annat håll än att irriteras över myggen. Det är intressen vi fortfarande har gemensamt. Såg dessa stenbumlingar med olika lavar på och kände igen färgerna från huset mamma och jag inrett tillsammans.

Köket.

Vardagsrummet.

Jag vill tacka livet

Vi håller ju med en massa lantligt romantiska saker här uppe. Odlar potatis på 4H-landet, och solrosor, gräslök, persilja, spenat, rabarber och palsternacka.

I grannarnas källare växer nu små kycklingar till sig som framöver ska bli höns (eller tuppar) som vi ska ha för äggproduktion (inte tupparna kanske).

Jag hade väl som två tankar om hur jag ville att mitt liv skulle bli. Den ena tanken var att satsa allt på karriären, resa och jobba utomlands, inte skaffa barn. Lite som jag levde innan jag, hmm, skaffade barn. Den andra var att bo lantligt (typ i byn), med man och barn och släkt och vänner omkring mig. Odla själv och kanske ha några djur. Ungefär som jag har det nu.

Tiden då vi bodde i förorten och vi hade barn, men bodde i en liten lägenhet, låg lite utanför drömscenariot. Men det var också ett bra liv. Jag är nog inte lyckligare nu, eller innan jag fick barn. Vad jag vill säga är att det spelar ingen roll om livet inte blir precis sådär som man tänkt sig. Det är den där känslan av att själv bestämma, ta aktiva beslut och göra aktiva val, som för mig i alla fall har betytt något för min känsla av tillfredställelse.

Sen har jag också haft en fantastisk tur i livet än så länge. Ingen i min absoluta närhet som blivit allvarligt sjuk eller råkat ut för något hemskt.

Råflyt.

Reflektion

Idag fyller jag 33 år. Tredje gången jag fyller jämnt: 11, 22, och nu 33. 11 år till nästa gång. Värt att fira alltså.

Kaffet var slut på morgonen när jag steg upp klockan 05.00. Men eftersom ett nyöppnat paket ger godare kaffe än ett som varit öppnat ett tag så började dagen bra. Det var soligt också, va, inte så dumt!

På jobbet var det bara två herrar 50 (60?) + och jag, så gammal behövde jag då inte känna mig. Bjöd på bananmuffins med silverströssel som jag bakat till min sons 4-årskalas. Kändes helt rätt.

Sen bjöd min kusin på lunch, hur lyxigt som helst. Vi summerade livet, so far.

Efter jobbet bjöd min man mig på massage (och sig själv bjöd han också), och sen köpte vi med oss thaimat och en tårta (för det måste man ha på kalas tyckte 4-åringen). Vi åt och fikade hos mina föräldrar i byn. Underhållning i form av min brors kompis som kom förbi.

Många grattishälsningar och telefonsamtal.


Det är kul att fylla år!

Fantasy

När jag läser är det oftast antingen populärvetenskapliga tidningar, eller fantasyböcker. Det kan ju tyckas som en motsägelse. Vetenskapligt lagd (med doktorsexamen för tusan!), men älskar att läsa om sådant som jag vet inte finns i verkligheten.

Jag trodde på tomten så länge som möjligt, och jag älskar att min son inte vet om att krokodiler finns på riktigt, men att drakar inte gör det. Jag tror tyvärr inte på Gud eller spöken eller något "övernaturligt", fast jag skulle vilja om jag kunde. Genetiken har väl sagt sitt i den frågan.

Så i alla fall, igår kom de två sista böckerna i serien "The mortal instruments" som jag beställde förra veckan. Plöjdags!

Festival

Just nu pågår Kirunafestivalen, och igår bjöd mitt jobb på middag inne på festivalområdet. Israel Nash Gripka var helt okänd för mig tills han gick upp på scenen och började spela kl 19 igår kväll. Idag har jag lyssnat på honom på Spotify- gör det ni också! Härlig röst.

Det var mycket folk, säkert för att det var sjukt bra väder (sol och plus 12 grader). Gränsen för bra sommarväder går nu vid att det inte snöar, så med det måttet mätt var det värmebölja igår. 

Det lokala kändisbandet Willy Clay Band spelade sist av alla på kvällen och de var grymma som vanligt. Jag är inte så mycket för musik egentligen. Alltså jag gilllar musik, men det är inte så ofta jag aktivt letar upp något specifikt. Så det är kul med festival, att riktigt vara "i" musiken, upplevelsen. I Stockholm fanns det flera festivaler, som jag aldrig besökte. Så är det för mig här-är det något som händer så går jag på det. Oavsett om det är dans runt midsommarstång på 4-H gården i byn medans snön hotar i i luften eller musikfestival med kända amerikanska artister.

Fast roligast av allt var nog att prata med nya kollegor, gamla kompisar och bekanta. Såna som man inte håller kontakt med men som är så kul att prata med. Om allt och inget, livets mening, vad vi gjort sedan sist vi sågs och vem som var tillsammans med vem på gymnasiet. Det var så roligt att det blev för sent, och idag är jag en trött Elin. Men det var det värt.

Solhälsning

Inte för att solen alls går och lägger sig den här tiden på året (vilket ställer till lite problem för min 4-åring som annars gärna ser att solen lägger sig så att han kan göra detsamma). Men i morse drog jag upp rullgardinen och hälsade solen med några varv solhälsning, alltså yoga. Jag har en app som pratar och visar så det känns nästan som en riktig yogaklass. Det var jätteskönt, och jag planerar att göra detta varje vardagsmorgon framöver. Anledningen till detta är flera. Dels ska jag tillsammans med en tjej i byn bli ledare för något som kallas HIIT; högintensiv intervallträning. Det ingår ingen stretch i det konceptet, så lite rörlighet behöver jag. Den andra biten är mental; jag behöver komma i balans efter all stress jag utsatte mig själv för innan min disputation. Jag känner mig redan lite bättre, bara av att ha fått en knuff i rätt riktning av min kloke man och min mamma, och av att själv ha tagit tag i saken. 

Doktorn

I fredags försvarade jag min avhandling, och klarade mig "excellently", enligt betygskomittén. Nu är jag "Filosofie doktor i miljövetenskap". Så j-dra skönt att det är över. Även om själva dagen var mycket roligare och gick mycket bättre än jag tänkt mig. Det kom nästan 60 pers på min fest på kvällen sen. Det sjöngs sånger, hölls både roliga och rörande tal (jag sparade inte på tårarna), och jag fick massor med fina presenter. Det var 28 grader varmt i Stockholm den dagen, bara det! En härlig upplevelse, alltihop. 

Min man och jag skålade i bubbel som jag fått-ekologiskt förstås- och firade lite för oss själva igår.

 Den här veckan har jag tjänstledigt/semester och ska bara pyssla på i huset. Mamma och pappa körde upp ett enormt släp fyllt med våra cyklar, köksbord och sängar från förorten. Så nu är det vårstädning och inredning som gäller. 

Kul! 

Skynda att vänta

Är det inte så det sägs att det är i armén, att man hela tiden "skyndar att vänta"?

Som för mig nu. Jag har jobbat från tidig morgon hela dagen och så kvälls/nattpasset i några veckor nu. Så skickade jag in allt och väntar nu på kommentarer. Och när de kommer blir det fullt ös igen. Så jag njuter inte direkt av den här "lediga" tiden, eftersom jag vet hur mycket jobb som väntar efteråt.

Fast det är i alla fall soligt ute och jag ska snickra på presentationen som jag ska hålla på disputationsdagen.

Bra så.

Nytt jobb

Jag har fått jobb! Skrev på anställningsavtalet i fredags.

Det känns overkligt, eftersom jag  just nu är inne i en otroligt intensiv period med min avhandling, det här är liksom kulmen på 5 års arbete. Mitt huvud är sprängfyllt av alla möjliga och omöjliga detaljer. Allt som oftast när jag gör något annat än jobbar måste jag springa till datorn och göra någon anteckning om något jag ska komma ihåg eller ändra.

Men när det är klart så ska det bli så roligt att börja med något helt nytt, nya kollegor och arbetsuppgifter. Samtidigt är det lite sorgligt såklart. Jag har trivts så otroligt bra på universitetet. Mycket har att göra med kollegorna där, och friheten som det inneburit att doktorera. Men jag hoppas på att kunna ha någon liten kontakt kvar och kanske vara behjälplig i något projekt eller så.

Vi ska säga upp vår förortslägenhet och äntligen få våra egna saker (och sängar!) hit till huset. Det ser jag också fram emot.

Livet är ljust och fyllt av nya och spännande saker som händer!

Inte gammal

Min moffa gick bort 90 år gammal men sa alltid: "jag är inte gammal, bara till åren kommen". Med det menade han att bara för att han hade många år på nacken så tänkte han ändå nytt, och framförallt, kände sig inte gammal. Vem känner sig som 90, liksom? 

Min Moffa, vars hus vi nu bor i, som byggde en veranda till bastun när han var 88 och som aldrig fick se sitt yngsta barnbarnsbarn, han var en klurig kille. Alltid när vi skulle åka någonstans brukade han påminna oss om att hålla ögonen öppna för nya grejer, idéer på något han kunde tillverka i källaren eller i hobbyrummet. Nåt som alla behöver och som han kunde tillverka. Han gjorde ljuslyktor och askar som såg ut som höstolar, miniatyrhuggkubbar med yxor på, och diverse möbler. Bland annat köksbordet och hyllplanen som vi nyss satte upp i köket. Saknade han nåt tänkte han direkt på hur han skulle kunna snickra, svetsa eller sy det. Köpa nytt låg långt ner på listan. Han snickrade sekretärer till mina syskon och mig, docksängar, stolar och gunghästar. Till och med brännbollsträn och svärd i trä. Han klurade alltid på hur saker och ting kunde förbättras.

Min Moffa, som till och med när han låg för döden hade han en idé om hur det skulle gå att sätta in en dragkedja på ärmen av sjukhuskläderna så att det skulle vara lättare att få till det med droppslangen.

Han var inte gammal, bara till åren kommen.

Träningens magi

Jag skriver på min avhandling och har svettats över den de senaste veckorna. Eftersom jag har varit sjuk har jag inte kunnat träna, och det har inte gått så bra för mig. Psykiskt jobbigt.

Men så igår, äntligen, gick jag på ett träningspass, och vilken skillnad! Samma kväll satt jag uppe till sent och skrev. Helt plötsligt var det som att jag kunde tänka igen. Otroligt.

När jag var i Nya Zeeland och gjorde ett forskningsprojekt under min utbildning brukade jag springa några gånger i veckan med en forskare där. Han var kanske 50år gammal (jättegammal tyckte jag då som var 25), och brukade springa ultramaraton i bergen. Sådär nio timmar åt gången. Vi brukade springa i kanske 1.5 timmar, vilket gjorde att jag fick se mycket av omgivningarna. Och prata om många olika intressanta saker.

De andra på arbetsplatsen tyckte att jag var galen som sprang med honom. Men det var både roligt och utmanande.  Hur som helst, det där forskningsprojektet gick riktigt bra, och på presentationen som jag höll i slutet hade jag en graf som såg ut så här:

Bäst jag fortsätter träna nu, om 3 veckor lämnar jag in  min avhandling!

Stresslagret

Men jisses, nu har det börjat. Upploppet mot att lägga fram min avhandling, försvara den, bli (förhoppningsvis) godkänd och sedan party party. Det är så mycket som ska fixas. Själva boken (nåja) som jag skriver först och främst förstås, men sedan är det inbjudningar och maten till festen, drycken och serveringspersonal, med mera. Dessutom söker jag jobb på samma gång, verkligheten väntar runt hörnet ju. Arbetsintervjuer och visa hur kompetent jag är (-Jag är jättebra, välj MIG!).

Det ligger som ett lager stress ovanpå hela mig hela tiden. Är dessutom förkyld och kan därför inte träna mig frisk i huvudet som jag annars gör. Tycker lite synd om mig själv som  jag samtidigt är taggad till tusan.

Bara upplooppet kvar; heja, heja, heja!

Hektiskt

Fredag kväll, äntligen! Väntar på att min man ska läsa saga klart för vår treåring, och sen ska vi mysa. Det finns en viss risk för att han somnar där inne, och jag på soffan, men vi har goda intentioner i alla fall.

Det har varit hektiskt det två sista veckorna, roligt, men mycket! Jobb/nöjesresa till Stockholm, möten och manus, avhandlingen och sova och äta och byta bajsblöjor. Ja ni hör ju, det är fullt upp. Huvudet surrar av allt som är på gång. Jag gillar det, som att när jag har mycket på gång så kan jag lika gärna riva av en massa annat som ska göras, liksom i förbifarten. Men det sliter också, så det blir en del tidiga kvällar, och missade fredagsmys när livet går på högvarv. Konstigt att tänka sig egentligen, att något går på högvarv i det här lilla bruna huset i den här lilla byn i den här nordliga och ensliga delen av landet.

Kontraster.

Ruset

Står i rusningen i tunnelbanan, kan inte ens plocka upp den National Geographic som jag lånat av min kompis kille; inte saknat.

Åt svingod thaimat och pratade om livet med en kompis igår, och idag ska jag träffa min syster; det bästa med de här resorna.

En liten vante

Jag är på väg till jobbet i Stockholm. Eftersom jag är en rätt så blödig person brukar jag lämna familjen med blanka ögon, om jag ska vara borta mer än en natt. Inte så imorse, jag kände mig helt tuff och mest glad över att få träffa arbetskamraterna igen. Min treåring var dock lite orolig och förklarade att jag måste gå försiktigt så jag inte halkar och slår huvudet, där i Stockholm. Och så visade han hur jag skulle gå, med lite böjda ben och liksom smyga mig fram.

 

Så omtänksamt. 

Sen lunchade brorsan och jag på ett café. När jag skulle betala skumrakten som lillebror ville ha (30 år gammal men alltid småsyskon), hittade jag dotterns små vantar som jag glömt i jackfickan. 

Då kom det en tår i alla fall, inte så tuff ändå.

Stadshuset

Innan lunch idag var jag i stadshuset på besök. Jag hoppas få större anledning att hänga där framöver. 

På 60-talet vann det pris som "Sveriges vackraste offentliga byggnad", och fungerar även som konsthall. Nu startar bygget av ett nytt stadshus eftersom hela staden ska flyttas på grund av gruvdriften. 

Jag är skadad

Vi var på idrottsföreningens medlemsfest under mellandagarna, kul att komma ut, det var det. Mindre roligt var att dottern inte kunnat somna ordentligt medan vi var borta den här gången. Äsch, det var värt det i alla fall.

Jag träffade och pratade med många som jag varken sett eller pratat ordentligt med på flera år, och några som jag aldrig träffat förut för den delen. En gammal klasskompis och jag kom att prata om bland annat min blogg. Han menade på att en del av det jag skriver låter akademiskt, och kanske inte går att förstå för alla som läser det. Min mening är ju att alla som läser vad jag skriver ska kunna ta till sig av det som de tycker är intressant.

Det är här jag kommer in på min skada. Alla är vi ju formade av den miljö vi lever i. Vår uppväxt, vårt arbete, våra studier och dem vi lever ihop med. Man blir som man umgås helt enkelt. Det finns många saker som jag tar för givet, eftersom det är sådant som i min värld är så självklart.

Som att toy är samma sak som tuggummi och att kiwi är en fågel och en frukt, båda bruna och håriga. Som varför man ska välja ekologisk mat, att mycket av det vi kan köpa i affärerna både kan vara skadligt för oss och för miljön, att klimatförändringarna är orsakade av människan, vad klimatförändringarna egentligen ÄR osv.

Vad jag vill förmedla i det här inlägget är alltså att jag försöker skriva på ett sätt som alla kan förstå, men om jag inte alltid når fram så skyller jag på min uppväxt, haha. Nejdå, men jag tränar på att bli bättre!

Tekniksnille

Jag tror att jag har gått och blivit tekniksnille. Alltså, jag lyckades lägga in nya mailen som jag fått via jobbet på mobilen, så att jag kan kolla jobbmailen i sängen på kvällen. Vet inte hur smart det är egentligen, alltid uppkopplad och nåbar.

I alla fall, det var jättelätt, jag följde bara instruktionerna. Men själva grejen är att jag insåg att det nog fanns instruktioner, hittade dem, följde dem, och voilá!

Jag måste börja bli gammal som tycker att det var en bragd.

Gå på graven

Vi har gått på graven idag, Flera. Promenerade till gamla kyrkogården över älven, där min fammo vilar. Tände ljus. På sommaren går det båt dit eftersom den ligger på en ö. Jag åkte dit med fammo ibland, hon tyckte det var viktigt att besöka kyrkogården. Som lite följde jag med fammo till kyrkan också, både på gudstjänst och fika efteråt. Njöt av att lyssna på när de äldre pratade med varandra och drack kaffe ur kaffefaten. 

Ett område precis innanför grindarna, längs muren, innehåller omärkta gamla gravar. Jag har hört berättas att de allra fattigaste begravdes där. Min moffa sa att vi har släktingar som ligger där, någonstans.

Senare åkte mamma och jag till min mommo och moffas gravar på nya kyrkogården. Vi tände ljus i lyktan som moffa själv byggt.