Höra till

Det är kanske dumt, men jag måste erkänna att när jag bodde i förorten så kände jag att det bara var en mellanlandning. En plats att bo på som låg närmre jobbet än grannstaden jag bodde innan dess. Jag skulle aldrig skaffa barn där i förorten, men det gjorde jag. Och det gick fint. Jag har haft grymma vänner att umgås med. Många av dem kommer från samma del av landet som jag, men vi hittade varandra i vänskapen först när vi flyttat söderut. En av mina barndomsvänner bodde i en annan del av Stockholm, och min syster också. Så jag hade det inte ensamt precis. Men som jag skrev tidigare så rörde jag mig i vardagen mest i min förortsby, och där kände jag aldrig att jag hörde till. Det var säkert för att jag inte gav det en chans, eftersom min mening inte var att stanna särskilt länge. Det blev fem år. Mitt äldsta barn började på förskolan där. 

Men. Livet i lägenhet efter att jag fick barn kändes alltid så konstlat. Som uppvuxen i villa saknade jag att kunna gå ut och skotta snö, bära in ved, gräva grus. Barnen kan vara med, vi kan jobba tillsammans och göra saker som är på riktigt (missförstå mig rätt). I förorten blev det mycket utflykter till roliga platser, eller till parken. Det var också fint, men kändes inte riktigt som jag. Nu har vi ju inte tänkt bo i byn i mer än ett år. Så jag hoppas att dit vi flyttar efteråt blir en plats där jag kan känna mig hemma, vilja höra till. Inte kännas som en mellanlandning. Jag vill inte bo "in transit".

Byn och jag har varit separerade i halva mitt liv, så möjligheten finns ju att bandet som knutit mig hit i alla dessa år inte finns kvar. Långsamt knutits upp utan att jag märkt det. Ännu har jag inte hunnit känna efter så mycket, jag har haft fullt upp med att gräva grus.

Ekobyxor

Jag har ett par Lundhagsbyxor som är så sköna, och snygga. När jag bodde i förorten hade jag kanske skrivit om byxor som passar både till vardags och fest, men de här byxorna passar både till vardags och i skogen.



Byxorna är tillverkade av polyester och ekologisk bomull, så de är ett lite bättre miljöval på det sättet.

Ett litet tips

Min pappa är mästare på att ge "ett litet tips". Det betyder oftast att jag har gjort något på fel sätt enligt honom. Eller något som är smått genialiskt, som följande lilla miljötips.

Ha ingen frys inomhus, utan istället en frysbox i ditt uthus. På vintern (från oktober till maj) kommer din box att dra mycket lite ström, eftersom det ofta är frysboxkallt under dessa åtta månader. När du tar in ditt älgkött från boxen för att tina, sätt det i kylskåpet. Då tinar köttet långsamt och fint samtidigt som kylen går på sparlåga eftersom den kyls inifrån.

Lärdom #2.

Dagens outfit

Skjortan i trendigt militärgrönt hade min mammas morbror när han jobbade för FN på 60-talet. Sedan har mamma haft den och nu jag. Huivin (scarfen) från Monki. Öronkåpor och munskydd lånade av min far.



I alla fall, så här klär jag mig när jag ska slipa fönster som målades på 70-talet. Vet  inte hur giftigt det kan vara. Borde haft skyddsglasögon, det dammar nå djävulskt.

Funderar på hur mycket gifter det finns i alla material som vi har rivit ut och slipat bort. Mycket kommer också att bli kvar under nya lager med färg och tapet. Nu börjar det roliga i alla fall, måla om och lägga nya golv. 

Ingen reklam tack

Vi började få post i postlådan i måndags. Jag fick nästan panik när jag såg hur mycket reklam det kom på några dagar. Vi har inte hunnit skaffa pappersåtervinning heller ännu.

Så jag skyndade mig att sätta upp en ingen-reklam-tack lapp.

Vi är familjemedlemmar i Naturskyddsföreningen (här kan man bli medlem) och då fick vi ett blad med lite olika klisterlappar.

Miljövänligt nagellack

I inlägget om vitlök i taket tipsar jag om miljövänlig målartvätt. Den skulle kanske inte slita lika hårt på naglarna som den jag använt mig av. Nu ser mina naglar ut så här:



 Om det finns miljövänlig målartvätt så finns det säkert miljövänligt nagellack, tänkte jag. Och visst! På bloggen naturligtsnygg hittade jag tips om nagellack från Acquarella, som ska sitta lika bra som konventionella lack. Man kan köpa dem  här. Den här färgen tänkte jag beställa, vilken gillar ni bäst?

Vitlök i taket

Idag har jag målartvättat väggar och tak i min moffas hus. Jag säger min moffas hus för min mommo dog för 16 år sedan, samma år som jag drog från byn. Så han har bott där själv i halva mitt liv.

Hur som helst. Moffa hade några trix för sig för att hålla sig frisk. Han hade läst att lök var bra för hälsan. Han hackade lite gullök och purjolök, och blandade med tre vitlöksklyftor. Han åt det varje dag. I morgonfilen. När jag frågade honom hur det smakade såg han lite förvånad ut.

– Hur det smakar? Det vet jag inte riktigt, sa han. Jag tror inte att han hade tänkt på smaken, eftersom han åt det för att det var hälsosamt och inget annat. Sen luktade han förstås som vitlök, men det brydde han sig inte om. Sån var han, moffa.

När jag tvättade taket ovanför moffas köksbord hittade jag lite torkad vitlök där. Det luktade moffa. Jag såg framför mig hur moffa satt där på morgonen, med sin filtallrik och sin vitlökspress. Och hur vitlöken sprättade, högt upp i taket. Lämnade ett minne av moffa till mig. 

Notering: det finns miljövänlig målartvätt,  från BIOkleen.

Tyg eller engångs?

Innan första barnet kom till världen hade jag inte hunnit tänka på det där med blöjor. Jag köpte Libero för jag handlade på Ica och såg att de var svanenmärkta, så det kändes ju bra. Sen har jag sett att det finns fler svanenmärkta blöjor, som Änglamarks på Coop.

Ur miljöperspektiv är förstås tygblöjor bäst. Vi hade dock ingen tvättmaskin i lägenheten så det alternativet föll bort på grund av lättja.

Nu har vi ju ett till barn som vi kommer att byta många blöjor på framöver. Dessutom får vi tvättmaskin i huset som vi renoverar. Så nu kanske det är dags att testa tygblöjor!

Men det finns ju olika typer, hur många behöver man, är det lätt att beställa? Någon med erfarenhet som vill dela med sig av tips?

Ju mindre desto godare

Så sa min fammo alltid. Om köttbullar. Det tar dessutom lång tid att trilla små köttbullar, och gästerna uppskattar då både smaken och arbetsinsatsen. Det blir dubbelt så gott helt enkelt.

Så här gör jag mina ekologiska köttbullar:

Skjut en älg, stycka den och mal valda delar till köttfärs. Eller köp ekologisk köttfärs.

Finhacka lök och vitlök, med kniv förstås eller om du gillar maskiner, med en matberedare/mixer från tupperware som drivs med armkraft istället för el. Blanda det i köttfärsen. Tillsätt tomatpuré, soya, salt och svartpeppar. Trilla dina bullar. Så små du orkar. Stek i ugnen i massor med smör om köttfärsen är mager, som älgkött är. När köttbullarna är nästan klara, häll matlagningsgrädde i ugnsformen, låt sjuda med en stund. Smaka av med soya eller salt. Sås och bullar i ett!

Koka spagetti, hacka till nåt grönt, riv över typ parmesanost.

Ja, den här rätten blir ekologisk om ingredienserna i den är ekologiska, annars inte förstås.

Bor du också i byn?

Jag har flyttat från Sveriges största stad till ett litet samhälle. Det får mig att tänka på vad det är som kännetecknar byalivet. Jag kommer att handla mat på samma affär, träna på samma gym, gå på samma bio, restaurang och fik. Dag efter dag, månad efter månad. För det finns inget att välja på.

I stan handlade jag på samma affär, tog samma väg till jobbet och hängde på samma gamla gym. Dag efter dag, månad efter månad. Trots att jag kunde välja annat. Jag valde det som låg närmast, var enklast. Precis som i byn. Kanske är det därför jag aldrig känt mig riktigt hemma i storstaden, för att på nåt sätt har jag alltid bott i min egen lilla by. Man kan ta kvinnan från byn men inte byn ifrån kvinnan? Det här med valmöjligheterna som staden erbjuder har känts roligt och spännande. Men i praktiken har jag bara utnyttjat det i undantagsfall, när det varit dags för utflykt eller nån kommit till stan för att hälsa på.

I stan tar det (trots att jag ofta väljer så att säga närodlat) en viss tid att ta sig någonstans, för att göra någonting. Jag vill inte glömma att ta med mig nåt viktigt, som börsen eller tunnelbanekortet. Är barnen med blir det hela ett litet projekt. I byn ligger allt fem minuter bort. Bion? Fem minuter. Mataffären? Fem minuter. Mommo och moffa? Fem minuter. Badet/gymet/bibblan? Två minuter. Ja ni ser.

Det tråkigaste med att flytta är förstås att lämna alla vänner. Vänner som jag gärna projekterade för att träffa. Som jag inte orkade träffa lika ofta som jag hade velat. 

Jag kommer säkert att sakna den där valfriheten, även om den bara utnyttjades ibland. Här i byn är det bio en dag i veckan, fiket är öppet ibland. Det går inte att googla fram öppettiderna, bara att åka dit och kolla. Är det stängt så åk hem och koka kaffe istället, och bjud in grannen. Det tar bara fem minuter.

Nå hej

-hälsningsfras i by i norra Lappland.

Nä med guuuud, vad kul att se dig, så lääängesen!

-hälsningsfras i förort till Stockholm.

Jag har flyttat tillbaka till byn. Här växte jag upp och bodde i 16 år. Sedan var det dags att flytta till kommunens centralort för att gå gymnasiet. Så liten, eller stor beroende på hur man ser det, är byn. Det finns förskola, låg- mellan och högstadium, men sedan är det dags att dra. Och drog, det gjorde jag. Inte bara till kommunens centralort, utan vidare till Uppsala och Stockholm. Till och med Nya Zeeland bodde jag på ett tag.

– Var du tvungen att åka så långt bort hemifrån man kan komma? Svaret på den frågan blir väl... Ja.

Jag tror varken på Gud eller ödet. Men det måste ha varit meningen att jag skulle åka till Nya Zeeland just då, för där träffade jag den unga kille som numera är min man.

– Han ser ut som en sån där disckokille sa pappa, lite bekymrat hemma vid köksbordet, första gången han fick se ett foto.

Dreadsen från det fotot klipptes senare av och hänger nu på väggen i pappas och mammas kök.  Mitt dåförtiden illröda hår är numera naturligt rådjursbrunt. Vi har två barn, är gifta. Det är sånt som kallas vuxet.

Vi flyttar från en 50-talstvåa i en förort till Stockholm till min moffas gamla hus i byn. Ett hus med renoveringsbehov. Jag ska skriva på min avhandling i miljövetenskap, min man är föräldraledig och ska vara hemma med barnen.

Bloggen kommer att handla om hur byalivet jämför sig med förortslivet, ur ett miljöperspektiv i första hand. Tänk dig vedeldad bastu istället för simhallens turkiska bad och hemodlad potatis jämfört med köpt eko dito. Jag tänkte skriva om renoveringen av huset, och sen blir det (oundvikligen) både disputationsångest, barnmat och snöskottningsbetraktelser också. Lite glamouröst ekomode, intressant (miljö) forskning och annat som intresserar mig kommer också att slinka in då och då.

Jag har bytt liv, och kommer att lära mig mycket nytt under tiden vi bor här.

Vi har fått en postlåda. Inte brevlåda, på sådana läggs brev som ska postats till andra. Ens egen post kommer i postlådan. Lärdom #1.