Det norrländska landskapet rullar förbi, trollskt svept i morgondimmorna. Vi är bara några stycken här i vagn nummer 2. Stämningen är glad, men lite missunnsam. Medpassagerarna är två kvinnor i 35-40-årsåldern. Den ena har en liten bebis, några månader gammal, och jag hör på deras prat att hon har fler barn därhemma. De pratar om sina familjer, sina män och systrar. De tycker att de drar hela lasset hemma. Deras systrar är unga, dumma och har för fina hem. En av kvinnornas systrar ska gifta sig, och hennes bröllop är för välorganiserat och genomtänkt. "Hon försöker bara slå mitt bröllop", säger en av kvinnorna.
Jag känner igen mig i deras prat, från tider i livet när jag inte heller varit på topp. Försökt rättfärdiga mitt eget liv, och mina val. Sätta ner andra för att själv må bättre. Helst tillsammans med någon annan, så att "vi och de" känslan blir stark. "Vi" mår lite bättre sedan, ett litet tag. Men jag blir så illa berörd när jag hör dem prata, känner hur de känner sig. Det är inte en bra känsla. Men förstås lätt för mig att säga. Jag har två fina barn, jag älskar min man. Vi bor nära många släktingar och vänner, i ett billigt hus i en trygg liten by. Jag har ett roligt jobb, men behöver inte jobba heltid för att vi ska klara oss ekonomiskt. Jag missunnar inte någon någonting, för att jag har det så bra själv.
Så det är lätt för mig. Men ändå, och utan att veta något om kvinnornas bakgrund, om jag var modig och kunde ta deras svar. Då skulle jag säga till dem att ni är bra som ni är, var inga martyrer, gör det ni gillar istället, var bjussiga istället för missunsamma. Säg inte att din syster inte passar i sin nya hårfärg. Hon tycker ju att hon är fin och att den passar till bröllopsklänningen. Känn dig värdefull, så blir du värdefull för andra. Låt andra veta att de är värdefulla för dig, så blir du behandlad därefter. Säg till din syster att hennes hem är jättesnyggt, och att du verkligen gillar hur hon matchat de lila blommorna i brudbuketten med blommorna på bordet. DET kommer att ge dig en bra känsla.