Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem. Mamma pratade svenska med oss och pappa tornedalsfinska. I den generationen kan de flesta som är födda här i byn båda språken. Jag hade dock turen att få lära mig finskan på ett sätt som inte alla mina vänner gjorde. Mina mor- och farföräldrar pratade aldrig finska med oss barn. När de gick i skolan fick man inte prata finska, utan det var svenska som gällde. Man ansågs "halvspråkig" istället för "tvåspråkig" om man kunde prata två språk. Så jag tror att de ville vårt bästa genom att inte prata finska med oss. Även om pappa försökte säga att vi kunde.
Jag förstår det allra mesta på tornedalsfinska, men har inte pratat så mycket att jag talar flytande. Ändå tycker jag att det har gett mig fler dimensioner att tänka i. Det finns saker som inte finns på svenska på samma sätt som i finskan.
Eftersom jag bott i Nya Zeeland och min man är därifrån så har engelskan också blivit ett språk som står mig nära. Där har jag ännu en tanke-dimension. Mina barn växer alltså upp i ett tvåspråkigt hem. Min man pratar engelska och jag svenska. Moffa pratar finska med dem så förhoppningsvis får de en känsla för den dimensionen också. Vilken tur vi har, som får ta del av olika kulturer på det här sättet.
På det viset liknar byn och förorten varandra mycket. Många olika kulturer som möts och blir en skön blandning. Det var en av grejerna som jag tyckte bra om där vi bodde. Många språk och kulturer på samma gång, som möttes, blandades och levde sida vid sida.
När jag först flyttade till förorten fick jag ibland frågan om hur det var där, mycket invandrare och så eller? Då brukade jag svara "Ja, det är faktiskt väldigt mycket invandrare. En bor till och med i min lägenhet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar